vänner.

jag må vara en ganska bitter och cynisk person (nej, egentligen inte men jag spelar bra) men jag måste bara säga att jag älskarrrrrrrrrr när 1. men träffar personer man inte har träffat på tusen år, och då menar jag inte något gammatl mobboffer som gick i din klass i 2an och som du verkligen inte har något gemensamt med. nej utan jag menar folk som man egentligen tyckte om... men utav någon eller några anledningar tappade kontakten med. så fruktansvärt trevligt om jag får säga det själv. förutom att prata om mig själv så gillar jag faktiskt att prata minnen. med ja juste, personer man inte träffat på år och dar.

"kommer du ihåg... jaa det var så jävla roligt, ja och du blev såå packad. haha jaa men det var faktiskt lite sorgligt också fast mest roligt. jag var så jävla glad den dagen och hade mina skor du vet dom där blå som är så fruktansvärt fula? hahah jaa vad fan tänkte man med. peter var också med, kommer du ihåg ahaha han ramlade ju fan i diket. jag höll på att garva ihjäl mig. sjukt kul att läraren kom på oss, haha jaa fast fan vad vi blev skrajja när dom skulle ringa våra föräldrar....balabalbaaaaa"

eller 2. när man umgås med folk känner bara "klick". det kan vara personer som man egentligen tyckt va lite föör töntiga men känner äsch, låt gå då, och när man äntligen gav den personen en chans så visade det sig att olikheterna va få och likheterna mååånga. (det får en att känna sig lite highschool eftersom man langade lite av en badboy diss men också mogen eftersom man nu mera har en skapligt töntig kompis... vuxenpoäng delux) eller om man träffar en ny person och bara kilckar så hårt att man bara "eumm.. please marry me?" dont you just love it when that happens? det är bättre än... ja många saker men till och med bättre än... hmm... något riktigt jävla gott som du skulle kunna äta 24/7... (your mum).


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0